Tuesday, June 05, 2007

Porträtt och recension

Flickan vill göra allt möjligt !

Björk Gudmundsdottir använder rösten och kroppen i sina konstexperiment. I allt från "Homogenic", där musiken är fint framförd i tio stycken melodiösa låtar, till "Medúlla", som är ett album där hon bit för bit leker sig fram med toner, rytmer och ljud. Själv har hon jämfört sitt musikarbete med att sticka och brodera.

Björk växte upp i Reykjavik på Island, hon var en punkig tjej genom 80-och 90-talen. Som ung spelade hon i flera band, bland andra i Tappi Tikarrass, och i KUKL, som blev till the Sugarcubes. Sugarcubes gjorde sig kända internationellt med låten Birthday. Under 90-talet medverkade Björk i ett par mindre kända filmer. På senare tid har hon gjort soundtracken till två filmer: Lars von Triers Dancer in the dark, där hon också innehade huvudrollen i filmen, och musik till maken Matthew Barneys Drawing restraint 9.

Björks helt första skiva var en soloskiva, hon var bara elva år då. Och andra plattan var ett blygt jazzalbum. När bandet the Sugarcubes splittrades 1992, ledde det vidare till en solokarriär för Björks del och en flytt till London. Sedan dess har det med jämna mellanrum kommit musik från hennes håll: Debut, Post, Homogenic, Vespertine, Medúlla och nu med Volta. Medan de två tidigaste av dessa känns lite som ett collage, eller vad jag vill beskriva som ”kugghjulstechno”, visar de följande två tecken på ”space”-pop, de är mycket elektroniskt finslipade, något som övergår i ett vilt och trevande experimenterande i Medúlla. Sista skivan är mer blandad, igen. Hon har vunnit många priser. År 2000 blev hon bästa skådespelerska i Cannes. Flera av skivorna har sålt guld.

Sångerskan Björk satsar mycket på en alltäckande image inför varje skiva. Med en clownmun och pärletårar, indisk namaste-hälsning (Debut), eller snövit klänning med en svanhals på axeln (Vespertine). Japansk kimono och långa, oklippta naglar (Homogenic), håret flätat till stora nätkreationer (Medúlla) och som kroppsmålad, iklädd en röd gummiboll (Volta). Björk är lika överraskande som knepig.

Låttexterna kan ofta bli svåra att uppfatta till musiken. Ordflödet liknar mer poesi, och den tydliga isländska brytningen, ger samtidigt henne en frihet i hur hon använder sig av det engelska språket. Det känns seriöst, ofta har hon väldigt talande liknelser: i thrive best hermit-style, with a beard and a pipe. Ibland känns meningarna som utan ett sammanhang: forget my name go astray, killer whale in a bay exempelvis.

Efter Tsunamin samarbetade Björk med Unicef och sålde en skiva till förmån för barn i Asien som farit illa av olyckan. Idag bor Björk delvis i New York, i London och i Reykjavik. Sonen Sindri 20 år, vars pappa är en av medlemmarna i Sugarcubes-bandet är journalist, och dottern Ísadóra är fyra år. Mediekonstnären Matthew Barney, Björks nuvarande partner, är hennes pappa.


Artisten Björk ute med nya skivan Volta

Låt mig dra i den mjukaste tråden först; The dull flame of desire är som ekologisk bomull. Dessa rader av, ursprungligen rysk, poesi virvlar i total samförståelse, som lätta fjädrar runt, runt. Duetten med den nästan lite omusikaliska Antony Hegarty fastnar som napalm.

En flod av emotion, fängslad, frisläppande, med historiska förtecken - Björk ikläder sig en indisk gudom, eldens Agni. Men hon är inte hetta i betydelsen brand, nej utan en svag förnimmelse av lockelsens eld, av släktskap mer än av upphetsning.

I see who you are blir en asiatisk hyllning till kvinnan, ett Genesis, fast baklänges. Adam och Eva finns, och de vill bli oskapade. Den melodiösa slingan, är som att sitta i en eka, småguppa tidigt på morgonen, i någon vik. Vi hör vattnet. Ett tåg.

Resten är sega dinosauriesenor. Det finns ett medicinskt medvetande, ett urladdande element. Björk talar om nödvändig Voodoo, kanske är det en tänkt avkolonisering av den tredje världen?

Damn colonists
Ignore their patronizing
Tear off their blindfold
Open their eyes



*Erika Chotai*