Verklighet eller galenskap
En snabb titt in i Espace Dalí


Från Pigalles alla barer, dansrum, dörrar på glänt med halvnakna kvinnor, längs tätt trafikerade gator in på mindre vägar, med mindre turistaffärer, mysiga små shopar för travellers…vi är i Paris.

I Montmartre åker barnen karusell. En trappa uppför för oss till Salvador Dalís minnesgalleri. Där finns den stora snigeln, The Snail and the Angel. En brons-staty lagom stor att rida på. Jag förundras över att allt är väldigt oskyddat, ostängslade står mästarens verk där mitt på golvet, och inger en osminkad respekt. Enhörningen sticker sitt guldhorn genom hjärtat i vad som liknar en gravsten, säkerligen tillhörande den sårade kvinnan på marken nedanför. Vi besökare tittar, omringar och går vidare.

Någonstans har en tumme brutit sig igenom till änglarnas sfär, nerver syns utanpå huden, den himmelska känsligheten. Ängeln har liksom filosofiskt försjunkit i tankar. Alldeles i närheten ett par gigantiska, röda läppar, som går att sitta i.

Dalí visar med sin konst på den flytande gränsen mellan verklighet och fantasi, liksom på sammangjutningen av galenskap och geni, särskilt tydligt blir det i exempelvis Nobility of time, där en smältande klocka stödjer sig mot en trädstubbe, eller Space Elephant, elefanten med jättelånga kliv som bär på en lysande pyramid. Det är så här vi uppfattar tingen, tycks han säga.

Ett par väggar är upptagna av tavlor, som sidorna ur en bilder-dagbok. Färgerna påminner mycket om Frida Kahlos i exempelvis Portrait of Neferúnico. Founder of Lokura (en av sidorna ur den dagbok som publicerades 1995 med kommentarer av Sarah M. Lowe). Stämningen i galleriet får mig att vilja gå vidare, det är det tredimensionella som suger uppmärksamhet för tillfället.

I trappen upp till butiken hänger inramade fotografier av Salvador, fyra och fyra, med tyngden som det verkar, på mustascherna. Han kan likna en klocka, med visarna åt varsitt håll. Det är egocentriskt och det är så Dalí, men samtidigt lite uttjatat och monotont. Under fotona sitter ett eller flera citat, och man kan ju undra om det är ordnat så av Dalí själv, eller om det är eftermonterat.

Annars är de ständigt återkommande citaten ganska intressanta: The difference between a madman and me is that I am not mad. En klassiker, eller: I do not believe that reality can be everywhere at the same time whereas God can be.

Det är den här mixen mellan tro och vetenskap som gör konsten så levande. Det ena slår inte ut det andra. Och det har skapats en plats där det är tillåtet att uttrycka sina fantasier och rädslor, känslor som kan uppfattas som ”sjuka”. Så här känns det, i stället för så här är det. Modesty is not exactly my speciality, har han också yttrat.

Efter den här smakupplevelsen, går vi vidare nedför backen, letar reda på en vegetarisk restaurang och fortsätter med att smaka Paris. Det franska köket är ju känt, inte minst genom filmen Råttatouille. Sedan går vi hem, till huset där Vincent van Gogh och hans bror Theo en gång bott.